Foto: Lennart Weibull, Text: Tom Cehlin Magnusson
Mannen bakom masken
Arne Högsanders masker och dockor har synts i allt från Ingmar Bergman-filmer till uppsättningar på Dramaten och Broadway.
Arne Högsander invänder mot tanken att han fick sitt genombrott efter julkalendern ”Mumindalen” 1973. Och kanske även mot tanken att han överhuvudtaget fått ett genombrott.
– Jag var ju dockspelare, ganska anonym alltså. Jag fick inget genombrott med ’Trollflöjten’ heller egentligen. Ingmar Bergmans uppsättning av Mozarts opera ”Trollflöjten” gick upp på tv och bio 1975 och var en av de största satsningarna i svensk tv-historia.
– Absolut. Det var ju ett bra jobb. Men jag tänkte inte riktigt på att det var så märkvärdigt.
Arne Högsanders masker och dockor har setts på bioduken i ”Fanny och Alexander”, på Dramatens stora scen och på Broadway. Efter att rockbandet Teddybears hittat hans björnmasker i SVT:s kostymarkiv har de dykt upp på allt från Coachella-festivalen till David Lettermans talkshow. Trots detta är Arne Högsander inte den som skryter om sina framgångar. Tvärtom.
– Jag vet ju vad jag kan. Ibland överskattar jag mig själv. Ibland underskattar jag mig själv … kanske, säger han och tystnar.
– Jag har gjort så gott jag har kunnat.
Vi träffas hemma hos Arne och hans fru Eva i en villa i Mälarhöjden. I vardagsrummet hittas ett piano, saxofoner och klarinetter. Längre in i huset hänger enorma kaninansikten, drakar och hästhuvuden. På andra våningen har Arne Högsander, i dag 84 år, sitt arbetsrum, fullt av ofärdiga masker och lerklumpar. Han pratar hellre om lersorter och gasväv än möten med Ingmar Bergman.
– Jag använder plastelina. Det torkar aldrig och är lite stummare än vanlig lera, men om man värmer den så blir den som ny.
Att det blev dockor och masker är något av en slump. Under slutet av 50-talet studerade han måleri på Konstfack. Samtidigt fick han en plats på en yrkesskola för snickare.
– Jag upptäckte en gitarrverkstad och gick dit och jobbade i tre veckor. Sedan var jag frånvarande, så jag fick sluta. Då var den karriären slut, säger han.
Han gick raka vägen till Marionetteatern och fick jobb.
– Jag blev anställd 1960 och arbetade där i tio år. Då var jag dockspelare, men det ingick i jobbet att fixa, laga och reparera dockorna. Då lärde jag mig också hantverket, berättar Arne.
Marionetteatern hade grundats av Michael Meschke 1958 och var Sveriges första fasta scen för dock- och barnteater. Sedan gick karriären vidare: julkalendern ”Mumindalen”, ”Trollflöjten” och ”Fanny och Alexander” med Ingmar Bergman, ”Ett drömspel” och flera andra pjäser tillsammans med Staffan Westerberg.
Vad är du mest nöjd med?
– Jag gjorde en grej till Folkoperan, ’Lionardo’, om Leonardo da Vinci. Då skulle det komma upp en häst genom golvet: tre meter hög, men det fanns inget utrymme.
Arne Högsander funderade på hur han skulle få den enorma ballonghästen av gasväv och latex att resa sig över scenen. Lösningen: en dammsugare.
– Den stod tio meter bort i en garageuppfart för att man inte skulle höra den. Luften pyste ut hela tiden så den stod och svajade. Det var häftigt.
Arnes fru Eva kommer in i vardagsrummet med kaffe. Paret träffades på 90-talet. Eva Högsander var på fest och fastnade med blicken på saxofonisten i jazzbandet.
– Jag missade hela festen. Jag måste fotografera honom, det var det enda jag tänkte. På den vägen är det.
Det är Eva Högsander som ser till att Arne tar ordentligt betalt för sina masker, och det var hon som fick honom att gå med i Stockholms Borgerskap för nio år sedan.
– Eva planerar framtiden. Hon pratar ofta om nybyggnationen på Södermalm och tycker att det skulle vara bra på sikt.
Det är inte bara Eva Högsander som ser storheten i sin make. Häromåret tilldelades han Kungliga patriotiska sällskapets hantverksmedalj 2023. Prisutdelningen föregicks av noggranna förberedelser.
– Det var flera hundra som skulle få gesällbrev. Sist kom medaljutdelningen. Så jag var ju tvungen att sitta på en stol i fyra timmar. Och sen skulle jag gå upp för trappan i Stadshuset. Jag var nervös för det där, alltså.
– Vi tränade hemma, berättar Eva. Kan man sitta i fyra timmar utan att gå på toa? Vi tog fram varsin stol och satt där i fyra timmar.
– Jag provade att gå i trappan här hemma också, säger Arne.
Nu arbetar paret på ett gemensamt projekt.
– Jag säger det här eftersom Arne inte kommer göra det: vi jobbar på en bok. Vi har inte ens letat efter något förlag än, men vem vet – det kanske finns någon förlagsmänniska i Borgerskapet? Jag fotograferar, Arne sitter och skriver.
Arne invänder.
– Jag skriver inte. Jag … skriver några ord, ibland.
– Jo, men det har blivit ganska många ord nu faktiskt. Och sen så rotar vi efter gamla bilder. Jag har hela boken klar i huvudet, men sen ska den ju bli något i verkligheten också.
Arne vänder sig mot Eva.
– Jag litar på dig.
