Foto: Nadja Endler Text: Oskar Hammarkrantz
”Jag kan vara någons röst”
Cecilia Åkerström-Hjertén har arbetat på Borgerskapets vård- och omsorgsboende i 35 år. ”Det har alltid känns meningsfullt och utvecklande”, säger hon själv.
Den lilla sörmländska staden Flen kändes sömnig i slutet av 1980-talet. Det tyckte i alla fall Cecilia Åkerström-Hjertén, som fantiserade om något annat, kanske ett nytt liv i storstaden. Möjligen kunde hon bli lärare, eller varför inte bibliotekarie.
Tillsammans med sin lillasyster Lotta drömde hon sig bort, och det var Lotta som lämnade först. 1988 packade hon väskan, vinkade adjö till småstaden och begav sig till Stockholm. Hon hade fått jobb på Borgarhemmet.
Efter bara någon vecka ringde det i telefonen hemma hos den då 23-åriga Cecilia. Det var lillasystern som skrek i luren: ”Kom hit med detsamma! Här finns jobb till dig också.” Cecilia packade ned betyg och meritförteckning och tog tåget till huvudstaden, beredd på en formell anställningsintervju. Men hon behövde inte ens visa upp betygen, utan blev erbjuden jobb direkt. Kunde hon börja redan morgonen därpå? Borgerskapet lockade dessutom med personalbostad precis intill jobbet i Högalid.
– Vi var två unga tjejer från lilla Flen som fick jobb och bostad i Stockholm. Det var rena drömmen, minns Cecilia Åkerström-Hjertén.
Att infallet att lämna hemstaden skulle bli ett livsavgörande val insåg hon aldrig. I dag, 35 år senare, arbetar Cecilia fortfarande på Borgerskapets vård- och omsorgsboende.
– Det är rätt fantastiskt att jag varit här så länge. Att jag blivit kvar beror främst på att jag haft roligt och utvecklats.
Arbetet har förändrats med tiden. De första åren hade Stockholms Borgerskaps medlemmar förtur till platserna. Många valde att flytta in relativt unga, inte sällan i 70-årsåldern, och utan att ha några större vårdbehov.
– När jag började hade vi fortfarande gäster födda i slutet av 1800-talet. De hade verkligen sett världen förändras. En dam hade exempelvis åkt med S/S Stockholm och Svenska Amerika Linien till ’Nevv Jårk’ för att jobba hos familjen Rockefeller. En annan hade gått Dramatens elevskola när den flyttade till Nybroplan. Många var pigga och vi arrangerade cocktailpartyn mest hela tiden.
Borgerskapets vård- och omsorgsboende har ett eget kök och stort fokus läggs vid måltiderna. Cecilia minns första gången hon hoppade in som kokerska.
– Jag var ganska bra på att laga mat, så de frågade om jag kunde hjälpa till. Min första helg som ensam ansvarig stod det oxtunga på menyn. Jag var vegetarian och fick ringa farmor för att fråga hur man gjorde. Men allt gick bra till slut. Maten är fortfarande väldigt viktig här, våra måltider är lustfyllda och kosten är varierad.
De sociala aktiviteterna har alltid varit viktiga, med allt från musikkvällar till föreläsningar.
– Även om mycket har förändrats genom åren håller vi fortfarande fanan högt när det gäller traditioner. Vi är väldigt måna om att göra det speciellt att bo hos oss.
Borgerskapets vård- och omsorgsboende var det första som certifierades i Silviahemmets vårdfilosofi. Det innebär att all personal har utbildning i demens och medarbetarna är delaktiga i utvecklings- och förbättringsarbetet. Här finns också gruppboendet Rozeliahemmet som är specialiserat på demenssjukdom, och numera arbetar Cecilia med just demenssjuka.
– Det är ett oerhört meningsfullt arbete. Jag känner att jag kan göra skillnad och vara någons röst.
Sedan flera år arbetar Cecilia nattetid. Ett vanligt arbetspass börjar vid 21 och avslutas klockan sju på morgonen, och hon trivs med arbetstiderna.
– Att arbeta natt är speciellt, man utvecklar unika relationer. Natten har sin egen rytm; tempot är annorlunda och samtalen blir mer förtroliga.
Cecilia är idag 58 år och hon planerar att gå i pension vid 62. Då har hon i princip arbetat hela sitt vuxna liv på Borgerskapets vård- och omsorgsboende.
– Jag har knappt ens reflekterat över att det är så. Förmodligen är det för att jag hela tiden känt att jag har utvecklats.
