”En dag i veckan åker jag till Stockholms slott för att dra upp alla urverk”

Test

Väggklockorna klingar svagt i bakgrunden, ett hundraårigt urverk ligger isärtaget och filar och tänger hänger prydligt i rad längs arbetsbordskanten. I Sophia Reuterdahls urmakeri i Gamla Enskede står tiden knappast still – den är närvarande och påtagligt aktiv.
–Det här är inget vanligt arbete, det är ett liv, ler hon.

Hon är fjärde generationens urmakare. Morfar Fridolf Reuterdahl drev urmakeri i Sigtuna. Hans far Adolf skruvade klockor i Falkenberg, medan morfars farfar Theodor var urfabrikör i 1800-talets Göteborg. Redan som litet barn visste Sophia att det var i dessa fotspår hon ville gå.

Intresset väcktes på allvar när hon som 17-åring praktiserade hos urmakaren Gerhard Gren.
– Efter fyra dagar i hans urmakeri visste jag att det här skulle bli mitt liv. Jag tjatade mig till att få stanna kvar, och under ett sabbatsår från gymnasiet lärde han mig allt.

Hon gick sedan urmakarskolan och arbetade i tio år i olika butiker och varuhus innan hon startade eget 1996.
– Jag var knappt trettio år när jag hittade den här lokalen. Alla var jätteoroliga för hur det skulle gå, men lokalborna stöttade mig och så småningom växte kundskaran.

En vacker golvklocka från London, daterad till sent 1600-tal, vaggar långsamt i periferin.
– Den slår helt galet, så jag ska ta isär den. Saknas det något får jag tillverka det.

Första dygnet efter en reparation är kritiskt, förklarar Sophia.
– Gången och slaget måste samspela perfekt, så lite som ett tunt hårstrå kan få hela uret att stanna. Därför älskar jag känslan när jag efter mycket pillande monterar allt igen. Slår det rätt även efter ett dygn har jag lyckats.

Vilka egenskaper behöver man som urmakare?

– Tålamod, tekniskt tänkande och att förstå hur komponenter samarbetar.

Sedan är det något med händerna.
– Jag håller alltid i urverket när jag arbetar med det. Det är som att jag kan känna mig fram till vad som behöver göras.

Den där fingertoppskänslan har lett till allt större uppdrag och 2013 fick hon det kanske finaste av dem alla: att ansvara för klockorna på de elva kungliga slotten i Sverige. Fyra år senare utnämndes hon till hovurmakare och i dag är hon även kunglig hovleverantör.
– En dag i veckan åker jag till Stockholms slott för att dra upp alla urverk. Skulle jag komma en dag för sent skulle flera av klockorna stannat.

Hennes skicklighet har tagit henne utanför landets gränser. 2022 fick hon hedersutnämningen ”Honorary Freeman of Worshipful Company of Clockmakers”– ett erkännande för särskilda insatser inom yrket. Detta ledde nyligen till att urmakaren bakom Big Bens restaurering besökte henne med sina kollegor.
– Jag hade förberett ett gediget program, men de sa att de allra helst ville se min verkstad.

I dag arbetar Sophia främst med offentliga urverk, men det händer att hon tar sig an privata uppdrag.
– Jag ser ett växande intresse hos unga, som exempelvis fått ärva en väggklocka av sina mor- eller farföräldrar. Jag tror man vill väcka minnen till liv, säger hon och lägger handen på en väggklocka i furu från 1920-talet.
– Det kommer dröja flera månader innan kunden får se den igen, vilket förvånade honom.

Hon sätter händerna i midjan och kisar mot ljuset.
– Kanske är det därför det är så svårt att föreställa sig att en dag behöva sluta arbeta. Jag vill bara att det ska fortsätta ticka.