Foto: Nadja Endler Text: Tom Cehlin Magnusson
”Jag har träffat hur många fina människor som helst”
Under sina 20 år hos Stockholms Borgerskap har medarbetaren Kelly Martin hunnit prova på det mesta.
Efter mer än två decennier hos Stockholms Borgerskap står det still i huvudet när Kelly Martin försöker sortera i minnet. När var det egentligen drottning Silvia kom på besök?
– Åren flyter ihop. Jag har varit här så länge att det börjar bli dags att flytta in. Snart kommer det inte vara någon idé att gå hem efter jobbet, säger Kelly Martin och skrattar.
Det var för drygt 20 år sedan som flyttlasset gick från den storslagna ön Newfoundland utanför Kanada.
– Min sambo är svensk så jag brukar säga att det var kärleken som tog mig hit. Det eller ’temporary insanity’.
Man flyttar inte därifrån frivilligt?
– Nej, faktiskt inte. Men Sverige påminner lite om Kanada också, själva naturen. Kanada har ju mer snö och allt är större, men annars är det ganska likt faktiskt.
Kelly Martin hade knappt hunnit ställa ned resväskorna i sitt nya hemland innan hon hamnade hos Borgerskapet. Sedan dess har hon gjort det mesta i huset: hon har bland annat jobbat i tvätten, städat, stått i receptionen och hoppat in i köket. Drygt 20 år senare är hon en av husets mest omtyckta och rutinerade medarbetare. I dag arbetar hon som skyddsombud och specialistundersköterska med inriktning mot multisjuka äldre.
– När jag berättade att jag skulle läsa till undersköterska sa en omvårdnadschef att det var på tiden. Vad menade hon med det, undrade jag. Men nu förstår jag – det är det här jag ska göra. Jag tycker att arbetet är det roligaste jag har gjort.
Alla möten med människor är behållningen med jobbet, menar hon.
– I Kanada var jag receptionist på ett försäkringskontor och sålde försäkringar. Men jag skulle aldrig kunna sitta på ett kontor i åtta timmar nu, säger hon och skakar på huvudet.
– Nej, nej, nej. Det här är så roligt, man träffar så många olika människor.
Hon funderar en stund.
– Klart att det är jobbigt ibland. Politikerna kallar ju det här för ett enkelt jobb, vilket är lite kul. De borde komma hit och se vad vi gör: man är servitris, tvätterska, psykolog. Man är allt möjligt. Det är mycket att göra, men det är roligt.
En stor del av arbetet handlar om att lära känna människor och förstå hur man ska bemöta dem. Ofta klumpas äldre människor ihop till en stor massa, menar Kelly Martin.
– Man lär sig ganska snabbt hur olika människor är, vissa kan man skoja lite med och andra inte.
Är det någon du har fått extra bra kontakt med?
– Jag har träffat hur många fina människor som helst. Det var en kvinna som flyttade in när jag var gravid med mitt äldsta barn. Hon bodde här i 15 år och blev som en mormor till mina barn till slut. Det var en helt fantastisk kvinna, hon hade tagit hand om sin sjuke man som var borgare. De hade ett stort bolag ihop som hon sedan tog hand om alldeles själv. Hon skötte räkningar, bolaget, aktier – allt. Flyttade in hit när hon var 85 och dog när hon var 99, säger Kelly.
– Hon hade bestämt sig för att inte bli 100 år, för då menade hon att man var för gammal. Och hon begravdes faktiskt på sin 100-årsdag. Hon dog till och med på Kanadas nationaldag. Någonstans var vi sammankopplade, känns det som.
På frågan om hon har något favoritminne från alla år funderar Kelly Martin en lång stund.
Hon berättar om stressen inför Silvias besök, om shoppingrundor på NK och gästernas efterfester efter de årliga donationsmiddagarna. Minnena är många, men allra starkast lyser kanske ett julfirande.
– Det var två kvinnor som bodde på Borgarhemmet innan det stängdes, de flyttade sedan till Enkehuset. Den ena var lite deprimerad. Då bestämde den andra damen sig för att ringa en taxi som bokades för flera timmar framåt – för att muntra upp väninnan skulle de åka runt hela Stockholm och titta på julbelysningarna.
