Foto: Rickard L Eriksson, Text: Elin Liljero Eriksson
För arvet vidare
I två decennier har Catharina Herré drivit anrika butiken Palmgrens. Vi möter den nyblivna borgaren i ett samtal om genuint hantverk, att växa upp i en entreprenörsfamilj och passionen för stadens offentliga rum.
Vårsolen sänker sig över Sibyllegatan. Från Palmgrens skyltfönster skvallrar en häst i verklig storlek om att vi befinner oss på historisk mark. Det var hit den 27-årige sadelmakaren Johannes Palmgren kom 1896 för att öppna ateljé och sadelmakeri. Över ett sekel senare, en kylig januaridag 2004, tog Catharina Herré över varumärket som på sjuttiotalet fasade ut sadelmakeriet till fördel för väskor, smyckesaskar och plånböcker i vegetabiliskt garvat kalvläder.
– Palmgrens låg som i en törnrosasömn, minns hon och blickar ut över butiken.
Men Catharina Herré hade bestämt sig. Efter 20 år på NK, främst som inköpare, ville hon göra något nytt.
– Jag såg det som en utmaning. Dels tilltalades jag av att det var ett svenskt varumärke men framför allt älskade jag hantverket.
Fascinationen för skapandets kraft började redan i tonåren. Catharina gick estetisk linje på gymnasiet, läste konsthistoria och textilkunskap i Borås, målade kroki …
– Och jag drejade. Det gjorde jag ända tills jag blev höggravid och det blev för otympligt med den stora magen.
Sedan tog livet över. Och det blev knappast mer fritid när hon klev in som ägare och VD för den krisande butiken, mitt under de hektiska småbarnsåren.
– Det var tufft samtidigt som det var otroligt stimulerande. Men jag var nog inte så rolig att leva med under den perioden, erkänner hon och berättar att hon har en stöttande man samt att en av deras två vuxna barn numera jobbar som kommunikationsansvarig på bolaget.
Företagsandan sitter i blodet. Hennes farfar var disponent och hade en fabrik som tillverkade rostfria fat och skålar medan hennes morfar hade klockagentur med kontor i ett av Kungstornen på Kungsgatan. Pappan drev eget som guldtandstekniker och hennes mamma arbetade som VD-sekreterare. Under uppväxten i Mälarhöjden smittade deras drivkraft att förverkliga drömmar av sig.
– Mina föräldrar var väldigt tillåtande och lät mig vara fri i tanke och handling. Jag har alltid tagit initiativ till saker. Som ung kunde jag arrangera skoldanser och i dag vill jag fortfarande ha rörelse omkring mig, det kan vara allt från spontana middagar till större trädgårdsprojekt. Samtidigt är jag ganska rationell och lärde mig tidigt kombinationen av frihet och ansvar som det innebär att driva eget.
NK var Catharina Herrés första arbetsplats och med två decennier av olika roller på varuhuset i ryggen lyckades hon få Palmgrens på fötter.
– Mitt mål var att vitalisera och upprätthålla Palmgrens, utveckla sortimentet och berika det med olika samarbeten. Det har varit en sporre att hela tiden utveckla nya stigar och se vart jag kan ta varumärket, samtidigt som jag velat värna om historien och det genuina hantverket.
Palmgrens är i dag kända för sina läderaskar, kortfodral, möbler och väskor, såsom den klassiska rottingväskan som lockat kunder ända sedan den lanserades på 1950-talet.
– 90 procent av allt läder man använder i dag är kromgarvat, men vi jobbar mest med vegetabiliskt garvat läder eftersom processen ofta kan ske i ett slutet kretslopp. Produkterna produceras på utvalda ateljéer i Spanien, Italien, England och Sverige och vi fraktar inte läder mellan olika länder vilket minimerar klimatavtrycket, säger hon och berättar att de redan 2006 slutade med plastpåsar.
Här i Sverige tillverkas bland annat Krysspallen, som arkitekten Thomas Sandell designade för Palmgrens 125-årsjubileum.
– Läderarbetet utförs av Sadelmakarmästarna på Artillerigatan som grundades av Johannes Palmgrens barnbarn Bengt Jällgård. Han är över 90 år och det är otroligt att den delen av företagets historia och familjen fortfarande finns kvar i företaget på så sätt.
Även om Palmgrens sedan många år driver handel även digitalt har den fysiska butiken en viktig och avgörande roll, poängterar Catharina.
– Det berikar både som varumärke och kund att mötas på ’riktigt’. Den fysiska butiken betyder också något för staden – den är en del av det offentliga rummet.
Hon kikar ut genom de stora fönstren där försommaren snart börjar ta form.
– Titta bara på de små blomsteraffärerna som dukar upp sin lilla palett utanför fasaden. Finns det något vackrare? Det är så livsbejakande att bara gå förbi dem. Restauranger, caféer, kemtvättar, butiker … Vi som driver dem har alla ett ansvar gentemot stadens offentliga rum.
Det var i dessa tankar Catharina gick när hon förra året fick tipset om att bli borgare.
– Jag har alltid uppskattat människor som arbetar och förhöjer staden på olika sätt. Stockholms Borgerskap är ett brett nätverk med människor som säkert delar den tanken. Jag ser fram emot att träffa dem!
Hon drar paralleller med känslan av samhörighet hon upplevt bland kungliga hovleverantörer i Sverige, en titel Palmgrens erhöll redan 1903.
– Där finns alla från den äldre mannen som tillverkar fågelholkarna på Solliden till teamet bakom Skeppshults cykel. Vi står för diametralt olika typer av hantverk och är olika stora företag, ändå kan vi odla en givande gemenskap. På samma sätt upplever jag att det finns en mängd spännande personer i Stockholms Borgerskap att möta och dela tankar med.
Vi avrundar med en kopp te på kontoret i samma hus. Det är oftast här man hittar Catharina Herré. Eller i butiken, på hemmakontoret, på ateljéerna eller ute på inspirationsresa.
– Företaget är en stor del av mitt liv. Så är det säkert för alla entreprenörer och delvis är det nog ett personlighetsdrag. Det är svårt att koppla bort helt. Men jag har blivit bättre på det, framför allt tack vare min dotter Emma som i bilen på vägen hem till Lidingö kan säga åt mig att bokstavligen lämna tankarna på jobbet. Och det är bra ibland.
Hon sluter händerna om tekoppen och berättar att hon också nu, för första gången på
26 år, har tagit upp leran igen.
– Det speciella med att dreja är att leran ständigt svarar dig. Och gör man minsta lilla fel sticker den i väg åt ett annat håll. Jag måste totalt hänge mig till processen och fokuset, materialet kräver en total närvaro och det är en härlig känsla.
