Mina sidor
Foto: Rickard L Eriksson
”Det hade kunnat gå riktigt illa för mig”
Som nyanländ flykting präglades Hosni Teque-Omeirats uppväxt av mobbning och dålig självkänsla. I dag är han VD för Eniro och dessutom ny borgare.
Text: Elin Liljero Eriksson
Lästid: < 1 min läsning
Lästid: < 1 min läsning
Nästan alla varnade honom. Det var ju som ett sjunkande skepp, bolaget Hosni Teque-Omeirat bestämde sig för att ta över för drygt ett år sedan. I 13 år hade Eniro varit en nedåtgående spiral, beskrevs som ett problembolag och fyra olika VD:ar hade försökt vända det utan framgång.
– Många erfarna, seniora och begåvade människor sa att det är inget man vill ha på sitt cv. Jag tänkte nog tvärtom. Kanske för att jag alltid varit en underdog.
Hosni blickar ut över regnet som väller ner över Nybrogatan och cykeln han nyss parkerat.
– Det tar 16 minuter att cykla till stan från vårt kontor i Solna. Det får mig att rensa hjärnan och det ger så mycket tillbaka, även när det regnar, ler han.
Kanske var det den klara hjärnan som gjorde att han redan efter 48 timmar som ny VD för Eniro hade sparkat hela ledningsgruppen.
– Jag tror att det var det viktigaste, och att jag gjorde det så snabbt. Det var viktigt för att deras tro och vision inte hade någon förankring i bolaget man drev. Jag bestämde mig för att se Eniro för vad det var: misshandlat, misskött och missförstått. Men jag såg också att det inte fanns några skulder till kreditinstitut, att affärsmodellen faktiskt är rätt attraktiv och att våra kunder gillar det vi gör. Det fanns förutsättningar!
Med en ny ledningsgrupp dedikerad till att vilja förändra och förädla påbörjades en transformationsresa – och för första gången på över ett decennium visar nu bolaget på tillväxt. Men att vända ett välkänt krisbolag är inte Hosni Teque-Omeirats första eller värsta utmaning. Uppväxten kantades av dem.
– Jag föddes på en soffa i Beirut i krigets Libanon. Då är inte en födelseattest det första man tänker på. Så jag vet inte när jag är född, men det var på hösten och ungefär samma år som min kusin, 1984.
När familjen flera år senare på flykt kom till Malmö polisstation för att söka asyl blev det fel i tolkningen och Hosni fick 8 maj 1981 som födelsedatum. De hamnade i Storfors och han började i tredje klass – som sjuåring.
– Jag kunde knappt svenska och hade oerhört svårt att hänga med, inte minst i matten. Det skapade en bild av mig som lågbegåvad, dum och klumpig. Så jag fick gå i särklass.
Föräldrarna var analfabeter och litade på att skolan visste vad de gjorde. Dessutom hade de fullt upp med att försörja sina nio barn i det nya hemlandet.
– De blev entreprenörer och ägnade all tid åt att driva närbutiken de öppnade i Storfors. Så småningom kunde de etablera två till i en närliggande stad.
I parallellklassen fanns en kille som var i en liknande situation som Hosni: mobbad, slagen, trakasserad och väldigt ensam. En kille som skulle förändra allt en dag när Hosni var 22 år och bitterheten över skolgången hade sitt fasta grepp om honom.
– Då fick jag reda på att den här killen hade åkt in till stan med ett basebollträ, gått in på ett kontor där en av hans tidigare belackare arbetade och slagit honom sönder och samman. Killen hamnade på psyket efter det. Det blev en väckarklocka för mig: om jag inte slutar älta det jag gått igenom kan det gå så där.
Hosni började rannsaka sig själv och mognade alltmer i sin självbild. Han lämnade Storfors för att studera statsvetenskap vid Örebro universitet.
– Böckerna blev en tillflykt och väg till att ta av mobbofferkostymen och bygga en ny identitet.
Redan då visste han att han ville till Stockholm.
– När jag fick mitt första jobb här, som revisor på EY, kände jag direkt att jag hade hittat min stad.
Han sippar på det becksvarta kaffet. Vi möts i en mörk tid när vårt land skakas av en växande gängkriminalitet bland unga. I media diskuteras integration och hur ungdomar och barn i dag saknar hopp. Hosni känner igen sig.
– Det hade kunnat gå riktigt illa för mig, jag kunde ha hittat samhörighet i helt fel konstellationer. Som tur är fann jag den i böckerna. I dag ser jag mig själv som en inkluderad svensk. Jag har jobb, familj och vänner, bor i Stockholms innerstad och kan röra mig överallt, säger han och fortsätter:
– Tyvärr tror jag att de flesta inkluderade umgås i väldigt homogena grupper. Man måste våga öppna upp dessa. Alla har ett ansvar.
Han påminner om en rapport den tidigare länspolismästaren Carin Götblad släppte för över tio år sedan, som sa att 5 000 unga riskerade att rekryteras till kriminella nätverk.
– Det var ju i princip en profetia kring vad som nu hänt. Om jag inte misstar mig bestod inget av hennes förslag av att man skulle ha hårdare straff. Hon menar att man måste verka förebyggande, ha patrullerande poliser och skapa fler fritidsgårdar. Även vi i näringslivet bör hjälpa till.
Hur då?
– Vi har exempelvis väldigt förutfattade meningar kring rekrytering. Det gör att det är extremt svårt att komma in i det svenska näringslivet. Min uppgift är att öppna dörrar, säger han och berättar att han en gång efter en taxiresa rekryterade chaufförens kusin.
Att skapa nätverk, arbeta i lag och hitta synergieffekter är något Hosni brinner för. Det var delvis därför han blev borgare tidigare i år.
– Framför allt fastnade jag för Stockholms Borgerskaps historia och värderingar. Jag tycker att det finns en stor problematik i Sverige kring äldrevård, äldreboenden och de äldres status. Inom den arabiska kulturen, som jag är uppvuxen i, lever man mer över generationsgränserna och det tror jag gör fler lyckliga. Inte bara de äldre, utan också de yngre. Jag gillar att Borgerskapet har den strävan.
– Sen vill jag också bidra med det jag kan och skapa impact för att få Borgerskapet att göra ännu mer av allt bra man redan gör.
Det har blivit skymning över Nybrogatan.
– Vet du vad jag tror är meningen med livet? frågar Hosni medan han torkar av den blöta sadeln. Det är att hjälpa andra att nå sin fulla potential utan att förvänta sig något tillbaka. Man gör det utan motkrav. Jag vet ju själv hur det är att vara uträknad till att bli inräknad. Det gör någonting helt otroligt med en som människa. Och att få se andra uppleva det gör en lyckligare.
Hosni Teque-Omeirat
Ålder:
42, men egentligen kanske 39 år.
Bor:
Vasastan.
Karriär i korthet:
Revisor på EY, affärsutvecklare på Schneider Electric och VD på techbolag.
Yrke:
VD för Eniro.
