Foto: white arkitekter
Borgarnytt framtidsspanar med experter
Kommer alla att bo i skyskrapor? Är innerstaden övergiven? Har vi ens några gator kvar när bilismen ersätts av elflyg? För att få reda på hur Stockholm kan se ut år 2050 har vi frågat experterna.
Text: Oskar Hammarkrantz
Lästid: < 1 min läsning
Lästid: < 1 min läsning
Oavsett vilken framtidsvision man än läser är en sak säker: Stockholm växer. Stockholmsregionen är redan en av Europas snabbast växande storstadsregioner. I dag bor det mer än 2,2 miljoner invånare i länet. År 2050 förväntas vi vara 3,4 miljoner invånare, drygt 50 procent fler, och därmed behövs ungefär 600 000 nya bostäder. Och runt dem självklart arbetsplatser, kontor, skolor och så vidare. Men är det verkligen en självklarhet att staden bara växer och växer? I skrivande stund minskar ju befolkningen, beroende på bland annat utflyttning och lågt barnafödande.
– Pandemin har inneburit något av en grön våg, där många flyttat till exempelvis sina fritidshus i städernas utkanter. Jag ser det mer som ett litet hack i kurvan än en tydlig trend, säger Alexander Ståhle, doktor i stadsbyggnad på KTH och VD för arkitektkontoret Spacescape.
Håkan Forsell, urbanhistoriker och professor vid Stockholms universitet, är delvis av en annan åsikt.
– Jag tror faktiskt att pandemin kommer att innebära en bestående förändring. Vi lämnar normen om stadskvarter och bygger med fristående hus, som punkthus och lamellhus för att få mer grönytor. Modernismen, som bröt mot just den europeiska kvartersstaden, var ju en följd av tbc-epidemien när man insåg att man behövde mer ljus, luft och grönska, säger han.
Under pandemin har också många sökt större boyta, inte minst de som arbetat hemifrån. Men enligt prognoserna kommer vi ändå att bo mindre. Redan år 2040 kommer medelytan i en nyproducerad bostad att ha minskat från dagens 78 m2 till 64 m2, enligt en rapport. Vissa framtidsvisioner pekar också på ett scenario där befolkningen lämnar och överger innerstaden för förorter och kranskommuner. Detroit är kanske det mest kända exemplet där stadskärnan är betydligt mindre attraktiv än närområdena. Men en sådan utveckling är inte trolig när det gäller Stockholm.
– Om innerstaden lyckas vara en bra plats att vara på, kommer den fortfarande att vara attraktiv. Människans habitat är socialt, vi vill träffa andra personer, även sådana vi inte har valt själva, säger Britta Holmblad, arkitekt på White.
– Vi kommer inte att överge stadskärnan i Stockholm. Men det finns utmaningar att lösa. I London är hälften av alla butiker i de centrala delarna vakanta just nu. Fastighetsägarna måste hitta nya strategier, butiker och restauranger är en viktig del av ett områdesattraktionskraft, säger Alexander Ståhle. Många framtidsspaningar innehåller förstås skyskrapor, inte minst för att de gör sig så bra på illustrationer om framtidens stad. Men experterna tror inte på någon boom av jättehöghus i Stockholm.
– Skyskrapor är inte lösningen på något problem. Inte på bostadsbrist och inte på kontorsbehov. Istället blir de symbolbyggnader för staden, och som det kan de göra viss nytta, säger Alexander Ståhle.
– Skyskrapor är effektiva för att skapa en stadsilhuett, men det är också i princip den enda praktiska funktion de har i en stad som Stockholm, säger Britta Holmblad.
Men Stockholm har ändå vuxit något på höjden och kommer att fortsätta göra det.
– Traditionellt har den så kallade Stockholmsskalan varit att man bygger hus med fem eller sex våningar i innerstaden, för att få ett harmoniskt intryck. Nu ser vi att den skalan förskjutits och många hus som byggs har upp mot åtta våningar, fortsätter Britta Holmblad.
– Även om det inte är skyskrapor har vi ju numera riktigt höga hus vid Liljeholmskajen, upp till 26 våningar.
Tornen fungerar faktiskt ganska bra där och stör inte skylinen. Däremot saknas det grönytor i området, säger Håkan Forsell.
Kanske hade du som läser den här artikeln hoppats på mer vilda visioner om tusenmetershus och hubbar för flygande bilar. Men det finns en anledning till att spaningarna är så modesta.
– 30 år är en jättelång tid i en människas liv, men inte i stadplanering. Exempelvis Vasastan och Östermalm är ganska satta och färdiga. Där kommer vi bara se små förändringar i form av enstaka hus, säger Britta Holmblad.
– Vissa i dag nybyggda områden planerades för kanske 20 år sedan, som Hagastaden. Med dagens regler och normer skulle Hagastaden inte fått byggas som det är i dag, inte så trångt och mörkt med avsaknad av grönytor, säger Håkan Forsell.
I stället kan det faktiskt bli så att förändringstakten faktiskt blir lägre.
– Tidigare kunde man nästan alltid räkna hem en rivning ekonomiskt, att det var billigare att bygga nytt än att bygga om. Men idag bygger vi mer hållbart och husen kommer därför att stå längre, säger Britta Holmlund.
Vilka områden som kommer att växa kan man något förenklat säga bestämdes redan 2013 i den så kallade Stockholmsförhandlingen, när ett antal nya tunnelbanelinjer beslutades. Flertalet av de nya sträckningarna kommer att stå klara om ungefär tio år. Enligt regionplanen kommer 95 procent av alla bostäder i länet att byggas nära kollektivtrafik, inte minst av klimatskäl. I utvecklingsplanen, RUFS 2050, pekas åtta regionala stadskärnor ut med särskilt stor utvecklingspotential. Dessa är Arlanda-Märsta, Haninge centrum, Kungens kurva-Skärholmen, Kista-Sollentuna-Häggvik, Barkarby-Jakobsberg, Södertälje, Flemingsberg samt Täby C-Arninge.
– Stadsplanering handlar inte bara om arkitektur och fasader. Det största problemet är att Stockholm är en väldigt segregerad stad. För att staden ska fortsätta vara attraktiv måste man få kontroll över våldet och vi måste bygga även för dem som inte har råd. Stora delar av innerstaden är redan otillgänglig för den som inte har råd att köpa en dyr bostadsrätt. Det är ett problem vi skjutit framför oss i många år, och jag tror på någon form av så kallad ”social housing” för att få en mer blandad stad, säger Håkan Forsell.
