Från maktfaktor till välgörare

På 800-talet talades det om en särskild typ av stadsinvånare, nämligen borgare. När skråväsendet utvidgades blev stadsinvånarna burskapsägande borgare och det tillkom en klassuppdelning inom Borgerskapet.

År 1349 kom Magnus Erikssons stadslag som reglerade byamännens, det vill säga borgarnas, rättigheter och skyldigheter. Denna stadslag var en sammanslagning av redan gällande rättssedvänjor och landslagen. Fram till år 1618 fanns Magnus Eriksson stadslag i handskrifter, men trycktes då och gällde sedan till år 1736 då den inarbetades i Sveriges Rikes Lag. Stadslagen gjorde bland annat gällande att om någon näringsidkare ville bli byaman (borgare) i staden skulle han betala 5 öre penningar (motsvarande halva priset för ett nötkreatur) och ställa borgen för att han i åtminstone sex år skulle förbli byaman.

Stadens angelägenheter sköttes av ett råd till vilket Kungen hade utnämningsrätt, men byamännen kunde behandla administrativa frågor på ett ”byamot”, ett sammanträde som senare kom att kallas rådstuga. För att förenkla proceduren, och slippa sammankalla alla borgare, tillkom ett representantskap av 48 män, bestående av ”stadens äldste”. År 1619 blev Borgerskapet 48 äldste en kommunal institution och kunde då samråda med magistraten (Borgamästaren och rådet) om frågor som rörde städerna. Borgerskapets 48 äldste valdes på allmänna sammankomster. De åtgärder som de äldste godkände hade övriga Borgerskapets sanktion. År 1763 fick fabrikssocieteten två deputerade bland de äldste eftersom de ansågs skyldiga att vidkännas de plågor som vilade på övriga Borgerskapet. Det var då De Femtio Äldste blev just femtio stycken med ett visst antal ledamöter från varje klass.

De enda stadsinvånarna

De burskapsägande borgarna var ensamt ansvariga för skatter, vakthållning och inkvartering av krigsfolk. Man hade även många andra förpliktelser. På den tiden var kommunen smalare och många av dagens kommunala funktioner var okända begrepp. Borgerskapets förpliktelser var betungande, men trots kommunalt inflytande var det inga andra samhällsgrupper som visade intresse att dela på utgifterna. Den kommunala skatten kallades för ordinarie kontribution, taxerades av Borgerskapet och disponerades helt för stadens räkning. Kostnaderna för hovstaten, garnisonen och trupper togs fullt ut av borgarna.

Borgerskapet hade en fot i allt som pågick i staden. Oavsett om det gällde en husbrand, en vägkonstruktion eller inköp av vapen samtalade kungen med Borgerskapet om åtgärderna. Borgerskapets samhällsengagemang gav inflytande, ett bra exempel på det var hantverkarna på landsbygden som förbjöds bedriva handel närmare än fyra mil från Stockholm. Det skapades handelsregleringar för att gynna borgare, men också för att gynna Stockholm och i slutändan Sverige.

Köpmän från Tyskland och Danmark

Genom åren har utländska köpmän spelat en stor roll i Stockholms utveckling, tyskarna och Hansan spelade en särskild roll, men även danskarna har haft betydande påverkan på stadens utveckling. Borgerskapet ställde sig frågande till inflytande från utländska aktörer.

1600-talet var ett århundrande med sträng moral, ett belysande exempel på det är Karl den XI:s uppmaning att stadsvakten skulle infånga och arrestera sådana personer som under predikningarna på söndagar och helgdagar ”gingo” omkring på gatorna.

Krigen var kostsamma

Införande av en ny regeringsform år 1719 hade en stor betydelse även för Stockholms Borgerskap. Man hade fått utstå svåra känningar ekonomiskt för att hjälpa staten ur dess finansiella trångmål. Statens brist på pengar kom från de flera krig som Karl XII hade fört.

En stor budgetkonflikt uppstod under början på 1700-talet, magistraten kunde inte underhålla statsmakten med inflationsvalutan och begärde pengar från Borgerskapet. Vid den här tiden var Borgerskapet trött på att tillskjuta pengar som snabbt försvann. Borgerskapet krävde att man skulle få full kontroll över skatterna, de insatta medlen i Riskbanken och sköta utbetalningarna. Magistraten vägrade att gå med på kraven. I början av år 1720 hade krisen förvärrats och Borgerskapet vann sitt mål. Det var vid denna tid De Femtio Äldstes inflytande blev än mer tydligt. De Femtio Äldste beslutade självständigt i vissa frågor men när det gällde samhällspåverkande frågor av särskild karaktär samlades hela Borgerskapet.

Fick alla klasser lika många platser i De Femtio Äldste? Nej, platserna tilldelades baserat på skatteförmåga och kunskap. Skatteförmågan var något konkret, vem som besatt mest kunskap var en evig tvist och vilken kunskap som var mest värdefull var något som förmodligen diskuterades ofta. Än idag har grosshandlarna flest platser i De Femtio Äldste. Grosshandlarna har genom historien haft en god skatteförmåga, kanske såg man skatteförmåga som ett resultat av kunskap.

Borgerskapet var en maktinstitution som var sammansatt av skilda intressen. Därigenom uppstod ofta meningsskiljaktigheter. År 1748 förbjöds exempelvis allmänna sammankomster i Borgerskapet, förutom vid val, genom ett kungligt brev. Förbudet försvann år 1766. Trots en ibland livlig intern diskussion fanns det en stark sammanhållning när aristokrater eller arbetare hotade Borgerskapets maktställning. Sammanfattningsvis kan vi idag konstatera att vid lugna tider stred man inom Borgerskapet, när det fanns tendens till maktförskjutning var Borgerskapet starka tillsammans.

Att påstå att denna tid präglades av finansiellt stabilitet är att ta i. Det var missväxt, pest och krig som karakteriserade 1700-talet, inte minst krigen dränerade landet och staden på pengar. Gustaf III:s tid präglades trots detta av fester och hyllningar till honom. Gustav den IV tillvägagångssätt var något annorlunda. Han tog en del av partypengen och skänkte till stadens fattiga, sjuka och nödlidande. En av de få festerna han höll var avtäckningen av Gustaf III:s staty vid Skeppsbron i januari år 1808. Borgerskapet har alltid i nära dialog med kungligheter sett till hela samhället, samtidigt som man uppmuntrat fester och högtidligheter.

Förändringar i stadsapparaten

Den 5 januari år 1863 förslog kungen en riksdag med två kammare, valda utan avseende stånd eller klass. Detta förslag togs väl emot i landet samtidigt som det motionerades för näringsfrihet både på landsbyggden och i städerna. Detta gav Sverige en skjuts i utvecklingen, samtidigt som burskapet minskade i betydelse. Borgarna, bönderna och prästeståndet godkände den nya formen, men hos adeln tog det fyra dagars hetsig överläggning innan förslaget antogs med 361 röster för och 294 mot. Tvåkammarriskdagen var början på slutet för Borgerskapet som en kommunalpolitisk spelare. När stadsfullmäktige väl tillkom fokuserade Stockholms Borgerskap som organisation istället på välgörande ändamål. Men de många borgare som hade kunskap om stadsförvaltningen tog på sig uppdrag i Stadsfullmäktige. Man kan beskriva det som ett byte av huvudman då Borgerskapet som organisation inte längre ansvarade för staden men borgarna fortsatte arbetet med att utveckla Stockholm.