Sök
Foto: Christopher Hunt

Som debattör får man betala ett pris

Hon är frispråkig, modig och ibland i blåsväder. Susanna Popova pratar debattklimat, stadsdelar och varför hon blev borgare.

Text: Hugo Rehnberg
Lästid: < 1 min läsning

Susanna Popova är på snabbvisit i hemstaden Stockholm. Hon har tillbringat hela pandemiåret på en avstyckad gård på Österlen.
– Förutom att vi har befunnit oss i Skåne och inte i Stockholm har det varit ett ganska normaliserat liv, vi jobbar hemifrån i vanliga fall också. Vi har umgåtts med folk därnere, haft några middagar men inte gått på några större fester.

Både Susanna Popova och hennes make Johan Hakelius är starka röster i samhällsdebatten sedan decennier. Själv har hon bland annat arbetat som ledarskribent på både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Just nu är hon fristående kolumnist i Svenskan och i Fokus. Hon gillar inte riktigt att sätta etikett på sina åsikter men beskriver sig som liberalkonservativ (”sedan kan det dra åt lite olika håll beroende på ämne”).

Att vara högerlutad journalist måste kännas ensamt ibland?

– Ja, kanske. För 20 år sedan när jag hade skrivit boken ”Elitfeminister” och blev dumförklarad i DN Debatt av 39 genusvetare var det lite ensamt. Men i grunden är det inget jag lider av, varken Johan eller jag söker värmen i flocken.

Hur är debattklimatet idag?

– Jag upplever att det är mer känslomässigt än tidigare. För 20 år sedan var det mer pang på, nu är det fler som uttrycker att de blir sårade av andras åsikter.

Vad är du mest stolt över i ditt yrkesliv?

– Jag fick ett pris av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse, för visat mod i samhällsdebatten. Då protesterade jag, jag tyckte inte det var modigt att säga vad man tycker. Men med tiden har jag tänkt mer på att man som opinionsbildare får betala ett pris och jag har gjort det utan att tänka särskilt på kostnaden. Kanske kommer det från min farmor, hon var finlandssvenska och i Finland är man bättre på att säga vad man tycker.

Susanna Popova tillägger att det inte var alldeles givet att hon skulle bli journalist – hon gjorde sina högskolestudier i psykologi.
– Jag var strax över 20 när jag blev klar med utbildningen, och vem vill gå till en 20-årig psykolog? Jag är otålig av naturen, dessutom har jag alltid tyckt om att skriva. Psykologutbildningen är intressant och en bra bas för en journalist – man lär sig intervjutekniker, psykopatologi och blir duktig på engelska.

Vad skulle det stå på ditt visitkort?

– Idag vill jag helst att det står manusförfattare. Jag har gått en Hollywoodbaserad kurs i manusskrivande och skriver på en långfilm, ett drama för vuxna människor.

Om människor som pendlar mellan Stockholm och Österlen?

– Haha, nej, inte riktigt, och mer får och vill jag inte berätta, jag vill inte ’jinxa’ det.

Utöver skrivandet lägger Susanna Popova en hel del tid på uppdraget som ordförande i Stadsbrudskåren, en välgörenhetsorganisation som grundades av Chris Platin och som verkar för att hjälpa behövande kvinnor och barn i Storstockholm.
– Vi har och har haft många kompetenta kvinnor i organisationen. Lill-Babs, Lill Lindfors, Babben Larsson, Camilla Thulin. Vi driver både egna projekt, som ett som gick ut på att förbättra belysningen i Humlegården, och vi stödjer andras. Som Alla kvinnors hus, Trygga barnen och Barn till ensamma mammor. Under coronan var det en hotellbåtsägare på Söder Mälarstrand som erbjöd extra bra priser till hemlösa kvinnor.

Du har rötterna i Vasastan men bor numera på Östermalm. Varför flyttade du?

– Jag bodde länge där och tyckte mycket om Vasastan. Sedan blev det för många hipsters och ståuppare för min smak, för mycket surdegsbagerier och män som cyklade runt i toppluvor. Då kändes det inte som min stadsdel längre. Då flyttade vi. Claes Britton har skrivit en bra text om att folk på Östermalm har tid och pengar att reparera sina saker, och därför finns det massa reparatörer och småbutiker i stadsdelen. Det skapar känslan av Stockholm som det en gång var. Jag tycker om det.

Varför blev du borgare?

– Jag tycker om att tänka på hur det ska bli senare i livet. Ska barnen behöva skyffla in oss nånstans eller skulle vi ha löst saken själva? Här såg jag en chans att se till att hamna på ett bra ställe med trevliga människor, jag har fått med mig flera vänner in i Borgerskapet.