Mina sidor
Trots motgångar och utmaningar fann Anton Kronbladh vägen till att förverkliga sin drömresa till Lyon, Frankrike. Där han fick möjlighet att fördjupa sig i det franska språket som han blivit undervisad i sedan 12 års ålder, utforska en ny kultur och utmana sig själv genom att göra saker han aldrig tidigare gjort. Inspireras av Antons berättelse och upptäck hur en utlandsupplevelse kan ge frihet, självständighet och ovärderlig personlig tillväxt.
En termin för några år sedan var det dags för mig och tiotusentals andra nioendeklassare att välja gymnasium. Jag minns att jag tyckte det var ett väldigt svårt val, men till slut blev det ett ekonomiprogram på en språkinriktad skola där jag kunde fortsätta med den lilla franskan jag lärt mig i högstadiet. Kungstensgymnasiet erbjöd nämligen en språkpraktik i tredje ring där man fick åka utomlands till det land vars språk man studerade (Barcelona för spansktalarna, Düsseldorf för tysktalarna och Aix-en-Provence för fransktalarna). Jag såg fram emot praktiken som skulle pågå tre veckor under höstterminen 2020; det var innan en smärre världsnyhet bröt ut som lämnade mig hemma i Sverige det året. Jag satt därför hemma vintern 2021 och hade missat tre veckors högst betydande språkundervisning, och dessutom en fantastisk resa. Efter att jag sökt runt en del på nätet på vad man kan plugga för program i Sverige efter studenten, utan någon vidare nöjdhet, började jag i stället ändra språk på mina sökningar och leta efter skolor i Frankrike där jag kunde bosätta mig under en kortare period för att äntligen lära mig detta språk jag blivit undervisad i sedan 12 års ålder.
Jag spenderade en god tid på att leta efter utbildningar – faktum är att det var väldigt svårt att hitta någonting. Jag visste att jag ville plugga själva språket, utifrån det behövde jag anpassa mig till vad som faktiskt erbjöds. Det fanns väldigt många kurser att hitta genom en snabb googlesökning, problemet är att de ofta var anpassade för några få veckor (inget att studera under en längre period) och att de var oerhört dyra. Jag insåg att det smarta draget var att vända sig mot universiteten. Efter ett par sökningar fann jag ”CIEF” (Centre International d’Etudes Françaises) vilket man kan förklara som en sorts akademisk SFI. Boendet var ett stort problem men till slut lyckades jag få tag i en lägenhet, hög hyra men centralt belägen.
Foto: Anton Kronbladh
Väl anländ i Lyon var språket runtomkring den första skillnaden som märktes. Ja, det kan kännas som en no-brainer att samhället bedrivs på ett annat språk, men det var speciellt – även om jag rest mycket innan dess. Att människorna pratade ett annat språk kunde jag köpa, men när till och med reklamerna, biljettautomaterna och vägskyltarna är på franska blir man helt omringad. Att fransmän bara pratar franska och inget annat lär man sig rätt snabbt. Min första franskalektion blev när jag kom fram till hyresvärden för att skriva avtal. Även om jag kunde göra mig förstådd och förstå det mesta av det han sade (om han pratade långsamt) sätts man i en jobbig situation när samtalsämnena kräver en massa specifika termer. Att prata om vädret är inte snäppet lättare än att prata om hyreskontrakt på juridiska termer.
Det tar ett tag tills man kommer in i det hela. Någonting jag fascinerades av rätt så snabbt var den rådande byråkratin och ineffektiviteten när det gäller att bosätta sig. Att skaffa ett bankkonto var ingen lätt uppgift, att sedan hantera detta franska konto med alla femtioelva koder man fick hemskickat i brevlådan blev en annan uppgift.
Men det franska samhället är inte bara lidande. Det finns många kulturella skillnader att utnyttja. Att gå in i Carrefour och se de stora sprithyllorna var en udda känsla, särskilt för mig som inte ens får gå på systemet i Sverige. Kliva in, ta en flaska vin, gå mot snabbkassorna, betala sina tre euro utan att systemet kräver ID-koll – fantastiskt.
Jag spenderade därför de första veckorna med att glassa och njuta så mycket som möjligt av den frihet jag fått. Den trettigradiga solen höll i sig ända till september och gatorna och torgen var fyllda med ungdomar ända in till höstens kant, som kom mycket senare än den svenska hösten. Jag försökte mitt bästa att komma ut och uppleva denna nya stad på olika sätt, vare sig det vore genom långa promenader till katedralen eller parkbänkssittningar för att lyssna in språket runt omkring.
Skolan blev svårare än jag anat. Jag spenderade många timmar framför skolbänken där jag pluggade bindeord, tempus och konjunktiv. Då lärarna hade hyfsat högra krav på oss var det oftast komplicerade, ”seriösa” saker vi sysslade med. Vi kunde hålla tal utan fusklapp, skriva en utredande text utifrån undersökningar vi gjort eller studera franska litteraturgenrer. Tisdagar gick jag så långt som 8.00-18.00, räddningen var väl att vi var lediga varje fredag.
Ämnena vi läste var konkreta och fyllde gemensamt syftet att täcka hela språkets grenar. De fyra stora kurserna var skrivförståelse, hörförståelse, skriftlig produktion och muntlig produktion. Tillsammans med dessa hade vi tre mindre kurser: kulturell praktik, ekonomi och litteratur.
Min klass var väldigt varierad vad gäller nationalitet. Det fanns mongoler, kineser, salvadorer, indier, sydkoreaner och till och med norrmän. Vi alla hade olika färdigheter inom språket men låg på i princip samma övergripande nivå.
För det första har jag njutit något oerhört. Unnat mig. I och med att jag inte bara flyttade hemifrån, utan även flyttade till ett annat land, blev känslan av frihet och självständighet större än jag anat mig. I de flesta andra ungdomars fall skulle detta resulterat i mängder av klubbande, dyra drinkar och tomma spargrisar. Självklart festade även jag, men den största friheten för mig var inte att göra sådant jag redan gjort i Sverige. I Lyon försökte jag göra saker jag aldrig gjort förut eftersom detta kanske är den enda chansen jag någonsin får. Därför ägnade jag mig mycket åt att ta långa promenader längs floderna, äta morgoncroissanter på lokala caféet, plugga vid den romerska amfiteatern och färdas i kollektivtrafikens självkörande tunnelbanor. Detta är det jag minns allra mest och det jag verkligen uppskattade med min resa. Jag var hundratals mil från alla jag kände och någonsin haft kontakt med i mitt liv – det var läge att ta in varje sekund av tillvaron av denna helt nya stad jag flyttat till.
Skolan gick bra ändå. Jag valde att ta det stora DELF-provet (som högskoleprovet fast för språk) på den språknivå jag studerat i skolan, B2. Detta genomfördes under flera timmar på samma bänk i en stor sal med ett tegelstenstjockt häfte framför en. Det var stressigt, särskilt under hörförståelsedelen som jag hade svårt med. Som tur var lyckades jag av någon anledning förstå rätt bra, jag lämnade provsalen rätt så nöjd. Dagen efter var det dags för det muntliga provet och när jag stötte på samma provkontrollant som gårdagen pratade jag med henne om provet. Någonting som fick mig att känna mig mycket bättre, någonting jag aldrig förstått förut, var när hon berättade hur imponerad hon var över våra kunskaper på hörförståelsedelen. Hon sa: ”Även som fransyska måste jag verkligen spetsa öronen och lyssna noggrant för att ens förstå vad de säger”. Det säger en hel del om svårighetsgraden på dessa prov. Muntliga delen gick bra och ett par veckor sedan kom resultatet: jag lyckades! Även universitetets slutprov klarade jag utan problem.
Foto: Anton Kronbladh
Denna resa till Lyon har varit det bästa jag gjort och jag ångrar ingen sekund av det. Det bästa med resan var den frihet jag fick, men med det tillkom även ett stort ansvar. Därför skulle jag säga att det jag tar med mig mest från Lyon är den självdisciplin jag hittade och som jag behövde. För det är faktiskt så att det är svårt att genomföra en sådan här resa; du känner dig stundvis ensam, vilsen och oroad. Alla fransmän runtomkring lever helt olika liv och det är upp till dig att försöka ta dig in i detta samhälle. När man lyckats med det, det är då själva resan börjar.
TACK Borgerskapet för denna möjlighet, utan er insats hade jag utan tvekan inte kunnat genomföra detta!
Anton Kronbladh
